Skriks det om att vara gravid. Jag är ledsen, men jag fattar inte vilken del som ska vara så njutningsfull? Det skulle väl vara att alltid ha sällskap av någon liten där inne. Resten kan kvitta, faktiskt.
Om du är en sån som vill läsa glada tillrop och annat upplyftande, så borde du sluta läsa nu. Detta inlägg kommer vara fullt med bitterhet, tjurighet, hopplöshet osv. osv.
Helg: en städar, en spelar datorspel och kollar på fotboll. Bråk om varför fördelningen ser ut så, varenda helg. Bråk om varför vi aldrig gör något annat, alls, när vi faktiskt är bara vi två.
Veckan: sjukt ont i ryggen, men håller god min för att slippa kommentarer som "Det är ju självförvållat, du väljer ju att skaffa barn". Japp... Du väljer att åka skidor, jag hoppas du bryter båda benen så att jag kan återgälda kommentaren...
Spring på olika våningsplan letandes efter användare. Stress över att saker inte håller ihop, att info finns på en miljard olika listor varav jag är delaktig i hälften.
Snurriga tankar om det som dryftades hos psykologen i onsdags; nu börjar en stor utredning på 7-9 veckor, men psykologsamtal, läkarkontroller, filmad interaktion, föräldraintervjuer och säkert fler saker jag inte minns nu. Det lutar åt autismspektrumstörning/Asperger Syndrom (vilket förövrigt ska tas bort som diagnos, nu heter allt Högfunkerande Autism. Man är smart, helt enkelt).
Tittar på min skatt, mitt ljus och funderar över hur hans liv ska se ut. Kommer han att vara en sån som fattar själv att man måste tvätta sig? Kommer han att ha kompisar i skolan? Kommer han att skaffa familj, kanske barn, kommer han kunna hålla sitt liv samman?
Saker som jag alltid har beundrat hos min son är de saker som ligger till grund för eventuell diagnos; hans underbara framfusighet med främlingar, att han är så spontan, att han är så fysisk och vill vara nära och kramas, att han inte ser sig tvungen att hålla till konventionerna. För så är han också uppfostrad. Det finns sociala regler som är viktiga, sen finns det andra som vi medvetet struntat i, för de är så fel.
(Måste torka ögonen... prata om sånt här kan jag inte, men skriva går)
Jag brukar vara ganska objektiv, men nu svider det bara i mitt föräldrahjärta, min kärlek till honom är så stor, den överstiger allt, för att han är den han är. Och detta anses alltså vara fel på väldigt många sätt.
Givetvis är jag också glad och tacksam, detta innebär att han förhoppningsvis får det stöd han behöver för att få ihop sitt liv och sina tankar. Och att vi kanske kan se andra vägar att gå när det gäller konflikthanteringen här hemma.
Tyvärr föder detta en oro, som också hämtar kraft ur kommentaren "Ni är en sjuk familj". Med ett skratt, visst. Men det är en familj han VALT att vara en del av, och detta är skrämmande. Kanske inte riktigt vad han hoppades, och framförallt inte något han kan se att han måste anpassa sig till. För att citera filmen Ogifta Par: "Anpassa sig får andra göra". Eller, det är den känslan jag får just nu, jag hoppas givetvis att jag har fel.
För att runda av med något ytligt som jag kan lägga tankarna på resten av dagen; inga kläder passar längre. Inga skor heller. Allt klämmer åt och gör det onda ondare. Jag känner mig inte som mig själv alls. Ytligt, ja visst. Men sant. Jag vill fortfarande vara jag, och se ut som mig själv (nåja, plus en hel del kilon och basketboll under tröjan) men det går inte. Har tänkt att gå igenom garderoberna idag och rensa ut det jag inte kommer kunna använda det närmaste året. Det stör mig bara att se dessa kläder just nu.
Vad du än behöver, så vill jag ge dig det.
